Min metod baseras på de förhållanden under vilka bin lever i naturen. Tyvärr gör människor det inte lätt för bin. Bin måste ta itu med Varroakvalster, bekämpningsmedel, monokultur och girighet från människors händer. Dessutom kan bin inte överlåtas till sitt öde och ibland behöver människor ingripa och hjälpa dem. Jag föredrar att kalla metoden "bi-vänlig biodling" istället för "naturlig biodling", även om de verkligen har vissa punkter gemensamt.

Vad du redan kan hjälpa bina med är att se till att det finns tillräckligt med mat i bins miljö, när det gäller nektar, pollen och propolis. Om det inte finns tillräckligt med mat kommer bina knappast att överleva vintern. Att hålla bin är enkelt i sig. Det är vi, människan, som har gjort biodlingen så teknisk och i mina ögon bara för vinst.

Att låta bin svärma naturligt borde verkligen vara normalt. Det är viktigt att informera dina grannar där du bor om din biodlingsverksamhet och förklara hur det funkar med svärmar. Bin lider idag mycket av Varroakvalster.

En naturlig fiende för Varroakvalster är rovkvalster (Stratiolaelaps Scimitus), denna rovkvalster har också hittats hos honungsbin i naturen.

Att störa ett bisamhälle är för bina ett slöseri med energi och har till följd att bina konsumerar mer honung för att lugna kolonin igen. Att klippa drönare är inte uteslutet, eftersom det försvagar nästa generations bin. Jag vill inte ens tänka på artificiell insemination (AI) för drottningar, med alla konsekvenser detta medför för framtiden.

Som biodlare är det bäst att börja med en svärm. Om du inte kan komma till en svärm, börja med en av de tillgängliga binraserna. Året därpå har du så kallade gatobin, för du kan inte säga vilka drönare som befruktade den nyfödda drottningen. På så sätt stärker du binens genetiska profil genom att förhindra för mycket minskning av genförsörjningen.

Var öppen för idéer från andra biodlare, för vi behöver varandra. Om du själv har hittat den perfekta lösningen för ett visst biproblem, dela den med dina kollegor.